Droppen

Droppen som fick bägaren att rinna över kom en dag i början av februari 2016. Jag satt i ett väntrum och väntade på en anhörig. Det drog ut på tiden och mina tankar vandrade iväg till när barnen var små, hur sjuk jag var då när de behövde mig som mest.

Några veckor tidigare hade en läkare sagt till mig att min trötthet, min ryggonda och min dåliga mage berodde på stress. Jag vägrade tro henne. Jag hade ju gått igenom utmattning förut, varit sjukskriven i totalt sex år och ändrat hela mitt sätt att vara med hjälp av flera psykologer både före, under och efter den sjukskrivningen. Jag kunde väl inte ha hamnat där igen? Jag som visste hur man blev frisk från utmattning? Jag hade ju mått bra i tio år nu!

Nu i väntrummet tänkte jag på hur jag mådde då. För sexton år sen. Jag tänkte på hur mina barn, som nu är vuxna, har påverkats av min sjukdom. Jag lät alla skuldkänslorna komma där i väntrummet fast jag egentligen vet att jag gjorde så gott jag kunde då. Då, när allt var så svart i min utmattning och den depression jag drabbades av samtidigt, så var barnen solen, glädjen som fick mig att le och orka leva. Det var åtskilliga gånger som de, bara 4 och 6 år gamla, kom in i köket där jag satt gråtandes på golvet och tröstade mig, höll om mig. Jag vet att jag sa till dem att de inte behövde trösta mamma, att jag bara behövde gråta lite så skulle det bli bra sen. Men jag förstod ju samtidigt att de bara såg mina tårar, min förtvivlan och inte hörde mina ord.

Där i väntrummet hann jag tänka många tankar. Plötsligt ser jag en kvinna gåendes i korridoren, en kvinna jag känner igen. En av de terapeuter som hjälpte mig då, för länge sen. Jag gick emot henne och kände en värme i hela kroppen av tacksamhet för vad hon gett mig. Vi pratade en stund där i korridoren. När hon gått kom tårarna. Just då förstod jag inte varför. Jag hade inte gråtit på länge, flera år kändes det som.

När jag senare kom tillbaka till jobbet möttes jag upp av två medarbetare som var upprörda över en sak som hänt på jobbet. Från noll till hundra blev jag så arg. Jag tog min telefon och ringde upp den ansvarige. Synd nog svarade han. Jag skrek. Jag har ingen aning om vad men jag skrek så högt att mina medarbetare backade ur mitt rum, helt förskräckta. När jag slängt på luren började jag storgråta. Jag skämdes så för hur jag betett mig. Jag insåg också att jag inte var mig själv. Jag klarade inte av att bete mig som jag vill göra och så som jag tycker att man ska göra på en arbetsplats.

Jag gick hem. Trodde jag behövde vila den eftermiddagen.  Jag sov i stort sett dygnet runt i flera veckor. Sjukskrivningen var ett faktum. Igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s