Millenieskiftet

Första gången jag blev sjukskriven för utmattning var i mars 2000. Jag såg aldrig väggen komma. Det krävdes en chef som förstod att jag behövde hjälp och som bokade läkartid på företagshälsovården åt mig. Det krävdes också en erfaren läkare som slog näven i bordet för att jag skulle låta mig bli sjukskriven. Jag hade ju inte tid med det!

Då var jag projektledare för ett stort projekt hos en viktig kund. Ett roligt och utvecklande uppdrag med flera engagerade projektmedlemmar. Jag hade fått det uppdraget bara några månader innan för att jag ville minska ner restiden så jag kunde vara mer med mina barn. Nu kände jag att jag måste visa framfötterna och inte krångla mer. Som om sjukdom är att krångla.

Att min chef såg tydliga signaler berodde på att utmattningen gått så långt att hjärnan var påverkad. Jag bad honom om hjälp med de mest enkla saker som jag klarat utan några problem tidigare. Själv hade jag ingen koll. Jag var alltför uppe i varv.

Vid läkarbesöket berättade jag om allt som jag hade att göra. Till slut slog läkaren näven i bordet och sa att jag hade två val; antingen fortsätta som jag gjorde vilket enligt hans erfarenhet skulle leda till stroke eller hjärtinfarkt inom snar framtid. Eller så kunde jag välja att bli sjukskriven och få chans att återhämta mig så att jag kunde fortsätta vara mamma åt mina barn. Det lät så hemskt när han sa så men det var först då jag lyssnade. Jag grät och sa att jag ju självklart valde mina barn.

Jag tog mig hem på något sätt. Bilen stod på gården och jag låg i sängen, men jag hade ingen aning om hur jag tog mig dit. Dagen efter ringde jag läkaren igen och sa att det måste vara något annat, något mer allvarligt fel med mig för jag klarade inte att ta mig ur sängen. Kroppen var så tung och så trött att jag var övertygad om att det måste vara något fel på mitt hjärta. Han sa att det var helt normalt. Han talade om att jag efter två veckor skulle skapa mig enkla rutiner som att äta frukost, lunch och middag och försöka gå 10 minuter i sakta mak varje dag. Efter ytterligare två veckor skulle jag försöka ta två såna promenader per dag, en på förmiddagen och en på eftermiddagen.

Jag blev hemma på heltid i flera månader och på deltid i många år. Först 2006 var jag redo att jobba heltid igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s