Tiden innan

Jag hade symtom i många år innan jag första gången blev sjukskriven för utmattning. Men jag förstod det inte förrän långt senare.

Vi bodde i Stockholm när barnen föddes. Jag jobbade med systemförvaltning som en slags arbetsledare. Jag och barnens pappa delade lika på föräldraledigheten. När barnen var tillräckligt stora att bara behöva ammas morgon och kväll så började jag jobba heltid. Det gick hur bra som helst med vår förstfödda men när jag kom tillbaka efter andra föräldraledigheten gick det inte lika bra.

Företaget hade under min ledighet utvecklat ett nytt system som precis hade driftsatts trots stora problem. Mina kolleger hade jobbat dygnet runt de senaste månaderna så när jag kom tillbaka krävde min chef att jag skulle ha beredskap. Jag protesterade. Jag hade aldrig jobbat med den teknik som systemet var utvecklat i, så jag skulle ju ändå behöva få hjälp om det hände något. Dessutom ammade jag på nätterna fortfarande.

Jag protesterade för döva öron. Var tredje vecka hade jag beredskap. Körningarna krånglade varje natt. Nya fel varje gång som krävde analys på natten. Ibland satt jag och felsökte och ammade samtidigt. Andra gånger vaknade sonen precis när jag lyckats somna om efter att ha rättat fel i några timmar. På dagarna förväntades jag göra mitt vanliga jobb med lika hög kvalitet som vanligt. Dygns- och veckovila var det inte tal om.

Jag fick problem med mitt högra öra. Det brusade högt och jag sökte hjälp. Öronspecialisten som undersökte mig sa att det berodde på spänningar i de små musklerna runt örat och jag fick remiss till sjukgymnast för att lära mig avslappning. Hos sjukgymnasten kom jag fram till att jag måste byta jobb. Utan att fundera mer på mitt mående.

Mitt öra blev inte bättre trots ett nytt jobb. Så då drog jag slutsatsen att jag måste ifrån stressen i Stockholm. Vi flyttade hem till Borlänge. Här skulle allt bli bra! Trodde jag.

Så här efteråt förstår jag att jag flydde. Från mig själv. Jag gjorde det klassiska som jag tror många gör som mår dåligt – jag letade orsaker utanför mig själv. Det var för jobbigt att inse att jag måste förändra mitt sätt att vara. Konstigt nog ser många hellre lösningar som att byta jobb, flytta eller göra andra omvälvande saker än att se att det är man själv som behöver lära sig något nytt. Dessa saker kanske behöver göras för att man ska bli frisk de med, men inte allena, inte för mig i alla fall.

För att må bra behövde jag, och behöver fortfarande, lära mig ett nytt beteende. Jag behöver lära mig att se var min gräns går och framförallt behöver jag lära mig att sätta stopp innan gränsen är nådd. Och jag behöver påminna mig själv att stå upp för mig själv, att sätta mig själv och mitt mående först. I alla lägen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s