Tacka nej

Du måste lära dig att säga nej får jag höra väldigt ofta. Själv tycker jag att jag är ganska bra på att säga nej. Till saker jag inte vill. En coach jag hade för många år sen lärde mig hur man säger nej så att folk förstår att man menar nej. Tricket är att sätta punkt efter nejet. Att bara säga nej. Inte förklara varför. Inte ge några ursäkter. Börjar man ursäkta sig för att man säger nej så öppnar man upp för diskussion menade hon och det kan leda till ett ja trots att man inte vill.

Att tacka nej tycker jag däremot är svårt. Det är ju så många saker jag vill göra. Så många dörrar att öppna! Så många människor jag vill umgås med. Så många roliga arbetsuppgifter jag får erbjudande om. Så många roliga aktiviteter på fritiden som jag vill vara med på. Livet är ju så härligt! Och att tacka nej till det som är roligt går emot hela min person.

Men – min kropp ser ingen skillnad på så kallad positiv stress mot negativ stress. Den tycker att allt som får mitt hjärta att slå lite fortare, eller min hjärna att börja jobba lite mer aktivt, är farligt för mig. Och då varnar den och gör så att mina ben darrar eller att det känns som om min hjärna brinner och jag blir tvungen att lägga mig ned, blunda, andas djupt.

Tidigare blev jag både arg och frustrerad över att kroppen inte lydde mig. Som om min kropp inte tillhörde mig. Som om det enbart var min hjärna som var jag. Jag jämförde min kropp med en trotsig treåring som lägger sig ner på golvet och gråter istället för att göra det man bestämt. Min läkare frågade mig hur jag skulle bemöta en treåring som inte vill och jag sa att det enda som fungerade på mina barn var att låta dem lugna ner sig och sen prata lugnt med dem, lyssna på dem och visa dem kärlek, att allt var okej. Kunde jag göra så med min kropp frågade hon?

Jag insåg att jag behövde vänta in min kropp, att jag behövde omfamna den, visa den kärlek. Att jag behöver se på hela mig med kärlek. Både kropp, hjärna, känslor, själ. Allt som är jag.

Nu försöker jag därför att hela tiden prata med mig själv – går det här bra? Orkar jag detta? Svårast för mig är att vända om, backa, att inte klara av att avsluta det jag påbörjat. Det kanske låter konstigt men för mig känns det som ett nederlag att inte klara av att göra det jag tänkt. Det kan vara så enkelt som att jag inte orkar gå hela den promenad som jag brukar gå. Eller att jag inte klarar av att ta mig hem till min älskade mamma, eller att jag behöver meddela vännerna att jag inte klarar av att följa med dem ikväll.

För att våga försöka göra roliga saker så måste jag lära mig att backa om jag inte orkar. Därför övar jag på att backa, avbryta, vända om. Och talar samtidigt om för mig själv att jag duger.

Jag övar på att tänka att jag inte stänger några dörrar bara för att jag tackar nej nu. Och om några dörrar ändå stängs så har ju livet visat tidigare att det kommer att finnas nya dörrar att öppna längre fram. När jag orkar.

2 reaktioner till “Tacka nej

  1. En fin betraktelse om att säga nej. Jag lärde mig ett och annat – att säga nej med punkt.
    Jag ska alltid förklara och det slutar att jag gör det i alla fall. Här ska sägas nej!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s