Sinnesro

Förra omgången när jag var sjuk i utmattning tyckte min dåvarande terapeut att jag skulle följa en behandlingsplan som finns i boken ”Kvinnor som älskar för mycket” av Robin Norwood. Boken riktar sig egentligen till kvinnor som lever i destruktiva förhållanden men min terapeut menade att mitt förhållande till mitt jobb kunde liknas vid en sån relation. Hon menade att jag saknade självkänslan att sätta tydliga gränser och att jag då lätt blev överkörd just för att jag var så osäker på mitt egna värde.

Behandlingsplanen jag skulle följa, förklarade hon, liknar den 12- stegsmetod som används i rehabilitering för olika beroenden och medberoenden. Ett av de första stegen jag skulle öva på var att förlita mig på en högre makt, vilket var svårt eftersom jag inte trodde på någon gud. Jag fick istället tänka att det fanns något högre syfte med livet, någonting som såg till att saker och ting blev som de skulle utan att jag ordnat det. Det skulle göra att jag vågade lätta på bördan jag lagt på mig själv – att alltid finnas där, att alltid ha svar, att alltid hjälpa andra, att alltid vara duktig.

För att få perspektiv på livet gick jag i skogen. Att titta på höga träd som stått där i många år, stora stenar som legat på samma plats i kanske tusentals år gav mig perspektiv. Jag är bara en liten, liten del i ett så mycket större sammanhang.

Trots att jag inte tror på gud så lät jag ”Sinnesrobönen” bli ett mantra för mig – ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” För mig är den viktigaste delen i den att lära mig att acceptera det jag inte kan/inte bör förändra. Jag brukar skratta åt Pippi Långstrumps ”det har jag aldrig gjort så det klarar jag alldeles säkert”. Jag känner igen mig i det. Jag tänker ofta ”hur svårt kan det vara” och ”kul” i samma mening.

För att lära mig att förstå vad jag får ta tag i och vad jag inte bör ta tag i fick jag föreställa mig ett rödljus. Vid frågor om jag kunde ta det eller vid egna tankar om att det där borde göras av nån (vilket då var mig) så skulle jag se rött ljus och stanna. Jag fick inte säga ja på en gång utan säga att jag behöver fundera. Vid gult ljus skulle jag ställa mig frågor som; Behöver detta göras? Vem ansvarar för att det görs? Behöver det göras av mig? Vad händer om det inte görs? Vad händer om jag inte gör det? När jag hade svarat på dessa frågor och kommit fram till att det var okej att just jag gör det som det handlade om fick jag sätta grönt ljus för mig själv.

Ofta insåg jag när jag ställde dessa frågor till mig själv att det jag tyckte mig ha ansvaret för egentligen låg hos en annan människa. Och jag insåg också att jag, i och med att jag tog över ansvaret, egentligen då idiotförklarade denna människa. Som om den inte var kapabel att själv hantera sitt ansvar. I förlängningen förstod jag också att det ofta innebar att den människan inte heller tar ansvar fortsättningsvis. Och då behöver jag göra det igen och igen och igen. Jag skäms när jag tänker på det. Jag ville ju bara väl men det blev så fel. Och jag blev utmattad.

Numera har jag både sinnesrobönen och en bild på ett rödljus uppsatt vid skrivbordet på jobbet. Jag behöver med ojämna mellanrum påminna mig själv om att jag inte kan förändra allt. Att jag inte klarar allt. Jag är bara människa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s