Självkänsla

Jag har alltid känt mig omtyckt när jag gjort något bra, när jag varit duktig. Duktig dotter, duktig vän, duktig i skolan, duktig på jobb, duktig mamma. När jag inte var duktig kände jag mig värdelös. Inget mellanting. Antingen duktig eller värdelös. Jag hade bra självförtroende utifrån det jag presterade men samtidigt så dålig självkänsla. Jag var ingen om jag inte var duktig.

Jag hade nog dålig självkänsla redan som liten. Jag har ingen aning om hur det blev så och jag kan inte skylla på något som varit eller inte varit. Min dåliga självkänsla gjorde i alla fall att jag mådde jättedåligt när jag tyckte att jag gjort något fel. Jag tror också att det var min dåliga självkänsla som gjorde mig till en dålig förlorare. Jag ställde såna krav på mig själv. Jag fick inte göra fel. Jag behövde klara det jag tog mig för. Eller egentligen – jag behövde vara bäst.

Om jag inte var bäst så var det som om avgrunden öppnade sig. Jag var ju inget värd om jag inte var duktig. Så då brakade jag ihop men istället för tårar skrek jag och betedde mig illa. Vilket då självklart resulterade i att jag dessutom fick tillsägelser för mitt dåliga beteende och då sprang jag upp på mitt rum, gömde mig och grät för att jag kände mig så värdelös.

Var jag däremot duktig så fick jag beröm. Jag fick höra av alla hur duktig jag var. Och jag strålade av lycka. Och ju mer jag strålade desto mer beröm fick jag. Men ju mer beröm jag fick desto duktigare behövde jag bli. Jag blev beroende av beröm. Det blev som mitt knark.

Många år senare, när jag var sjukskriven för utmattning, fick jag i uppgift av min psykolog att öka min självkänsla. Att lära mig att älska mig själv. Att lura min hjärna att tro att jag älskar mig själv, tänkte jag när hon berättade vad jag skulle göra. Uppgiften var att stå framför spegeln minst en gång per dag och upprepa orden ”jag älskar mig” till spegelbilden tio gånger. Tårarna sprutade när jag gjorde det. Jag tyckte verkligen inte om mig själv. Speciellt inte när jag var utmattad och sjukskriven, oförmögen att prestera.

Redan efter några dagar hade jag vant mig och efter några veckor trodde jag till och med på det jag sa. Det funkade! Jag började sakta älska mig själv. Jag började göra samma sak när jag gjort något ”fel”, något som jag anklagade mig själv för, något jag tyckte att jag borde klara. Jag gick in på toaletten och tittade mig i spegeln och sa ”jag älskar mig” tills jag lugnat ner mig och allt var okej igen.

Nuförtiden har jag ganska god självkänsla. Jag vet att jag är omtyckt för att jag är jag. Inte för vad jag gör. Nuförtiden kan jag till och med förlora mot mina motståndare i quizkampen flera gånger i rad utan att bli sur 😉 Nuförtiden klarar jag också att ta emot beröm och må gott av det.

Om jag nån gång ändå dyker ner i avgrunden så lyckas jag numera att ganska snabbt ta mig upp på egen hand och känna att jag duger. Trots mina fel och brister. Jag duger.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s