Bakslag

Jag har fått ett rejält bakslag. Jag har passerat den där gränsen som är så svår att se innan jag redan klivit över den. Skulle önska att den var lite lättare att se. Som ett staket som stoppar upp och är svårt att klättra över.

Maj 2018 har varit en av de tuffaste månaderna i mitt liv. Det har hänt alldeles för många och för tuffa saker som jag inte kunnat påverka. Flera av dem pågår än. Ni vet det där livet som vi ska vara rustade för att klara av. Som utmattad är man inte rustad för det.

När man stressat alldeles för länge och blivit utmattad så kan hippocampus och frontalloben i hjärnan krympa. De är de som hanterar analysförmåga, minne och inlärning. Samtidigt ökar aktiviteten i amygdala, som bland annat producerar rädsla. Som utmattad blir man alltså rädd för mycket och saknar förmåga att förstå vad som sker. Grovt uttryckt. Tänk då att det händer saker i livet som även icke-utmattade människor blir rädda och stressade över. Det blir panik. Och katastroftankar. Jag får uppbåda all energi åt att inte tro på allt som jag tänker.

När bakslaget kommer blir jag så rädd. Rädd för att bli sängliggande igen, rädd för att det ska ta ännu längre tid tills jag kan ha ett normalt liv. Jag har inga höga krav. Jag vill bara kunna gå till jobbet, klara av att träna och orka träffa vännerna igen. Det är allt.

Jag blir så besviken och arg på mig själv för att jag inte såg den där gränsen innan jag redan passerat den. Jag blir så stressad över att det går bakåt och den stressen gör mig ännu sjukare. Verkligen en ond cirkel. Samtidigt känner jag mig så korkad som inte klarar att ta mig ur den onda cirkeln. Allt det jag lärt mig av min utmattning är som bortblåst och jag bara ligger och gråter igen.

Min läkare säger att jag inte kan veta var gränsen går förrän jag har passerat den. Gränsen flyttar sig och det som gick bra igår kanske inte går bra idag. Samma sak tvärtom – det som inte gick bra idag kanske går bra om nån vecka. Så vi måste våga prova oss fram och se var gränsen går. Med andra ord är bakslaget en del av vår process att lära känna vårt nya jag.

Nu när det var så många saker som hände efter varann så satte mitt gamla system in. För att klara tuffa saker tidigare i livet har jag stängt av känslorna. Automatiskt. Tror att det är en sorts överlevnad. Det är ju bra att kroppen gör så i svåra situationer för att kunna agera, som t ex ringa ambulans när någon nära ramlar ihop. Men då måste man hitta känslorna igen ganska snart. Att bära massa undanträngda känslor tar väldigt mycket energi.

När det hände flera saker efter varann nu så stängde jag av känslorna igen. Jag la i autopiloten och körde på. Jag skulle ju jobba 25%. Två timmar klarar man även om livet händer. Förr har jag ju klarat heltid trots tuffa saker omkring mig. Och det är ju så roligt att vara tillbaka på jobbet igen. Så många som är glada att se mig. Så jag fortsatte att gå till jobbet. Jag tyckte att jag borde klara det. Och jag vill ju så gärna ha ett normalt liv igen.

En natt mitt i allt vaknade jag med ångest. Ensam hemma gick jag ut mitt i natten och satte mig på trappen och grät. Jag tittade upp mot himlen och frågade hur mycket jag måste orka med. När är det okej att säga att jag inte klarar att gå till jobbet ens för ynka två timmar om dagen? Jag tänkte att jag kanske borde ringa min terapeut senare på dagen. Kanske hon visste när det var okej. I samma stund jag tänkte det så hör jag hennes röst i mitt huvud som säger att den enda som kan säga var gränsen går är jag själv. Jag grät ännu mer. Det kändes helt övermäktigt. Hur skulle jag kunna veta det? Jag vet ju ingenting längre. Jag andades djupt och försökte lugna mig. Efter en stund landade jag i att jag kunde stanna hemma en dag. En dag är okej. Jag meddelade min chef och stannade hemma från jobbet. Det blev två dagar. Sen var jag tillbaka. Utan känslor.

En vecka senare hade jag ett sedan tidigare inbokat besök hos min läkare. Hon ville stämma av hur det gick att arbeta 25% som jag nu hade gjort i tre veckor. I väntrummet kom tårarna. Jag hade inte gråtit på en vecka så jag blev förvånad. Jag visste att hon skulle fråga hur jag mår idag och jag visste inte vad jag skulle svara. Jag var helt förvirrad. Visste inte om det gick bra att jobba eller om det inte gjorde det. Jag berättade om allt som hänt och hur jag hanterat det. Hon lyssnade och när jag tystnade så sa hon – Nu sjukskriver jag dig på heltid igen. Tre månader till. Det är bara någon månad sen du inte kunde använda dina ben och vi kan inte riskera något mer.

Nu har jag varit hemma sjukskriven på heltid i en vecka. En vecka med ilska, tårar, frustration men också med vila, yoga och massa skrivande. Jag försöker hitta tillbaka till lugnet trots allt som pågår runt omkring mig. Försöker att vara snäll med mig själv och inte döma mig. Jag försöker vara tacksam för bakslaget. Tacksam för att min kropp ändå signalerade ganska tidigt den här gången. Tacksam över att jag har en klok läkare och en duktig terapeut som hjälper mig. Tacksam över att mina nära står ut. Tacksam över all kärlek jag får.

Vill du läsa mer om hur hjärnan fungerar för utmattade kan jag rekommendera den här artikeln i DN; Det här händer i hjärnan vid stress

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s