Grubbleritid

– Tänk om jag aldrig blir frisk igen? Sluta nu. Det är klart att jag kommer att må bra igen. Men jag läste ju om hon som fortfarande efter tjugo år inte klarar mer än en aktivitet per dag innan hennes kropp protesterar. Det kanske blir så för mig med? Sluta nu. Jag är inte hon. Jag kommer att må bra igen. Om jag bara tar ett steg i taget. Lugnt framåt. Men. Nu är det flera gånger kroppen brakat ihop och för varje gång blir det värre. Kroppen signalerar högre och högre. Jag kanske inte blir lika pigg som jag var förut ändå? Sluta nu.

Så där kan mina tankar gå. Det här är bara ett exempel. Jag grubblar om olika saker som kan hända. Eller inte hända. Jag har förstått att det är vanligt att vi människor grubblar. Det ska visst bero på att vi i grubbleriet tröstar oss själva. Man börjar med en tanke om något som man oroar sig över, sen tröstar man sig själv med en tanke som löser orsaken till oron, för att återigen tänka på det som oroar och tillbaka till något som tröstar. Så där håller man på runt, runt i cirklar. Det känns bra för stunden, men är inte särskilt effektivt. Särskilt inte om man gör så här flera gånger per dag, eller till och med flera gånger i timmen.

Min terapeut berättade om en teknik som hon kallade för grubbleritid. Det är en inbokad tid med mig själv, till exempel varje dag klockan 18, där jag analyserar de funderingar jag har på ett mer konstruktivt sätt. Totalt får det ta maximalt 30 minuter, uppdelat i två steg, och det är viktigt att jag inte blir störd under den tiden. Kommer jag på mig själv att grubbla någon annan tid än den inbokade så ska jag bara lugnt säga till mig själv att det där tar vi på nästa grubbleritid.

Första steget innebär att jag skriver en lista med de saker som jag behöver grubbla på. Det här får ta max 15 minuter så jag sätter klockan på ringning. Jag listar allt rakt upp och ned utan att tänka mer på dem, till exempel:

  • Min sjukdom
  • Anhörigs sjukdom
  • Försäkringskassans beslut
  • Vattenskadan i badrummet
  • Osv

När klockan ringer så får jag inte fylla på med fler saker i listan utan då börjar andra delen.

Jag sätter klockan på 15 minuter igen och så börjar jag uppifrån i listan och skriver ned alla tankar jag har kring varje punkt. Frågor jag ställer mig för varje punkt är:

  • Vad handlar detta om?
  • Vad är jag rädd för?
  • Vad kan hända?
  • Kan jag göra något åt detta?
  • Är det mitt ansvar?
  • Vad behöver jag göra i så fall?
  • Vad händer om jag inte gör något?
  • Behöver jag göra det nu eller är det bättre att vänta?

När 15 minuter har gått måste jag lämna övriga punkter i listan om jag inte hunnit grubbla på alla.

Märker jag sedan att jag börjar grubbla ändå under någon annan tid så ska jag säga åt mig själv ”imorgon kl 18 grubblar vi igen. Inte nu”. På så sätt ger jag mig själv andrum och sparar min energi.

I början var listan lång över saker jag behövde grubbla på och väldigt många av dem var saker som jag inte hade ansvar för eller kunde göra något åt. Mycket energi som gick åt helt i onödan alltså. Nuförtiden har jag ofta dagar där jag inte ens kan komma på något att grubbla om. Jag har redan insett att det inte är mitt ansvar eller något jag kan göra något åt redan när oron smyger sig på.

Grubblar jag fortfarande över om jag blir frisk eller ej? Inte ofta, men de dagar då jag mår som sämst kan det ibland kännas hopplöst. När jag då skriver ned min tankar kring det så landar jag i att jag måste acceptera min sjukdom och lära mig leva med den. Jag kan ha ett gott liv ändå. Jag måste ta en dag i taget. Ser jag bakåt så mår jag i alla fall mycket bättre nu än vad jag gjorde för ett halvår sen. Så det går framåt.

2 reaktioner till “Grubbleritid

  1. Känner igen mig precis i det du beskriver i inledningen, men även det du avslutar med. När jag misströstar och grubblandet blir för jobbigt, då bläddrar jag tillbaka i min dagbok och ser att det minsann har varit värre och att jag trots allt är lite bättre nu än tidigare. När jag påminns om dessa fakta så känns det för stunden lite bättre. Tack för att du delar med dig! Du är inte ensam.

    Gilla

  2. Tack Anci. Det är svårt att acceptera sjukdom och svårt att hantera rädslan kring hur livet ska bli. Men att titta bakåt ger hopp. Jag håller tummar och tår att du kommer att bli helt återställd. Kram! 💛

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s