Acceptans

”Det är först när du har accepterat din sjukdom som det vänder.” Det har jag hört så många gånger utan att förstå vad som menas. Acceptera att jag är sjuk i utmattning? Att acceptera betyder ju att säga ja till något. Att godkänna. Vem vill säga ja till att vara sjuk? Inte jag i alla fall!

När jag blev sjukskriven i februari 2016 förstod jag allvaret. Jag accepterade att det skulle ta tid att bli frisk. Jag tog en dag i taget. Jag vilade. Jag fick hjälp av psykolog. Jag kände mig fysiskt stark så jag fortsatte att träna som tidigare. Det kändes som om jag var på rätt väg. Jag mådde bättre och bättre. Under våren 2017 klarade jag att arbeta 75%.

I maj 2017 fick jag besked om att min sjukpenning skulle dras in. Jag skulle få de tre månader med 25% sjukskrivning som intyget visade men sedan skulle jag förbereda mig på att jag inte skulle få mer. Det samtalet var ett av de jobbigaste samtalen i mitt liv. Så fruktansvärt förödmjukande. Jag var ju på rätt väg. Jag var ju nästan vid målet. Så länge jag tog en dag i taget gick det ju bra. Men nu. Jag som skulle vara utan tidspress fick en deadline. Jag måste vara helt arbetsför inom tre månader.

I min dagbok för augusti 2017 läser jag anteckningar om att jag inte orkar med vardagen. Jag orkar knappt med de 75% jag ska arbeta. Sover mest hela tiden. Orkar inte träna. Orkar inte umgås med nån. Men jag orkar heller inte med att vara mer sjukskriven. Jag vill inte vara beroende av andras beslut. Jag vill aldrig mer bli ifrågasatt. Aldrig mer ska jag behöva utsättas för något så förödmjukande. Aldrig mer! Så jag struntar i signalerna. Jag ska minsann klara mig. Det är väl bara att kavla upp ärmarna. Det har jag ju gjort förut.

Den 1 september 2017 gick jag upp i heltid. Utan fler arbetsuppgifter. Min arbetsgivare tillät att jag bara ökade tiden utan att jag behövde prestera mer. Jag valde också bort allt runt omkring för att orka vistas på arbetet ytterligare två timmar per dag. Jag var oerhört trött men tyckte ändå att det gick bra. Jag hade ju inte jobbat heltid på 1,5 år så det är ju klart att jag är trött, tänkte jag.

Den 11 oktober 2017, när jag hade varit på jobbet på heltid i fem veckor, la kroppen av. Helt. Jag ramlade ihop. Benen skakade. Jag kunde inte gå mer än väldigt sakta och väldigt korta sträckor. Efter alla möjliga undersökningar visade det sig att det inte är några medicinska fel på mig. Det är min utmattning som gör så att kroppen lägger av. I februari 2018 började jag kunna gå igen. Fortfarande nu i augusti är jag långt ifrån så stark som jag var i maj 2017.

Utmattning får man när man kämpat på för länge. När man kavlat upp ärmarna och kört på. Innan jag blev sjuk tänkte jag ofta ”Det är väl bara att…? ” Men nej. Inte när det gäller utmattning. Det är inte bara att bestämma sig för att bli frisk igen. Det blir faktiskt till och med tvärtom. Kroppen signalerar högre och högre om man inte lyssnar på den. När jag tyckte att jag borde klara heltid igen så signalerade min kropp så högt till slut att jag inte kunde använda mina ben mer än väldigt korta sträckor.

Jag hatar att vara sjuk. Jag hatar att inte orka lika mycket som jag gjorde förut. Jag är en kämpe i grund och botten. Men jag har ju också märkt att ju mer jag kämpar mot min utmattning desto sjukare blir jag. När jag bestämde mig för att klara heltid så fick jag kraftigare symtom än tidigare. Sen, när jag inte kunde gå, var det först när jag bröt ihop helt, gav upp och tänkte att jag väl får ligga här resten av livet som det vände. När jag slutade kämpa blev min kropp lugn. Jag tänker att jag kapitulerade. Jag erkände mig besegrad av denna hemska sjukdom. Eller var det acceptera jag gjorde?

Det finns en terapi som heter ACT (acceptance and commitment therapy). Ordet acceptera här innebär att tillåta sig själv att vara i nuet oavsett hur illa det är. Inte fly eller slåss mot de obehagliga tankarna och känslorna som kommer, utan bara låta dem finnas och observera dem. Det tar mycket energi att mota bort obehagliga tankar och känslor. Genom att istället acceptera att allt är okej att känna och tänka så kan man använda den energin till att se vägen framåt.

Det är svårt att acceptera att jag mår så här. Men nuförtiden blir jag inte arg eller ledsen över att kroppen protesterar. Jag försöker vara vän med mig själv. Vara snäll mot mig. Jag försöker acceptera hur jag mår i stunden och ändå våga prova att göra saker. Jag vill njuta av livet. Inte vara rädd för att jag inte orkar. Så jag väljer vad jag vill lägga min energi på. Jag väljer vad som är värt att eventuellt få bakslag för. Jag måste lyssna på min kropp men jag måste också våga leva.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s