Utveckling

Att gå igenom en sjukdom som utmattning är bland det värsta jag har gjort. Samtidigt skulle jag inte vilja vara utan den erfarenheten. Sjukdomen har tvingat mig till en personlig utveckling som jag inte vill vara utan.

När jag mår bra gör jag som jag tror att de flesta andra gör. Hittar ursäkter. Sen. En annan dag. Till sommaren. Efter semestern. Det finns alla möjliga ursäkter till att inte göra de förändringar jag vet att jag skulle behöva göra. Är det riktigt tuffa saker jag skulle behöva göra så kanske jag inte ens ser dem själv. De kan vara för jobbiga.

Med en sjukdom som utmattning finns inga alternativ. För att bli frisk måste jag utvecklas. Jag måste titta framåt, lära mig ett nytt beteende och skapa mig själv bra förutsättningar för att inte bli sjuk igen. För att komma ur utmattningen måste jag våga se vad som fått mig dit. Jag måste förstå mina tankar och mitt beteende på djupet för att se hur jag kan förändra dem. Jag måste våga se mina fel och brister. Och jag måste lära mig att känna stolthet för det jag gör bra.

Min utmattning beror till stor del på min dåliga självkänsla. Den gjorde i sin tur att jag lyssnade för mycket på hur andra tyckte att jag skulle vara, känna och bete mig. Jag tog åt mig av allt folk sa åt mig; ”Så kan du väl inte tänka?”, ”Det där är väl inget att gråta för?”, ”Måste du bli så himla arg?”, ”Skrik inte.”, ”Gör ingen stor sak av det här nu.”, ”Vilket härligt leende du har. ”, ”Vad snäll du är.”, ”Du bryr dig för mycket om andra.” Jag försökte ta till mig av allt andra sa till mig. Till slut visste jag inte själv vem jag var.

För att förändras på ett hållbart sätt måste jag lyssna inåt. Ingen annan än jag kan ge mig svaren på vad jag behöver förändra. Även om många tror sig veta bättre än mig vad jag behöver. Det är lättare utifrån att se helheten. I alla fall tycker många det. De kanske har rätt i vad jag behöver men jag måste själv komma till de svaren. Att tala om hur jag borde tänka, känna eller göra ger mig dessutom bara dåligt samvete för att jag inte redan gjort det. Att lyssna och ställa öppna frågor som hjälper mig att själv hitta svaren är avgörande för att det ska landa i mig.

Min sjukdom har hjälpt mig att se och förstå människor runt omkring mig på ett nytt, mer ödmjukt sätt, än vad jag gjorde innan. Jag vet hur svårt det kan vara att uttrycka vad man känner, vill och behöver. Att man kanske inte vet själv vad man behöver. Att det är svårt att förändra sig själv. Att vi alla bär olika erfarenheter som formar oss till de vi är. Jag vet också att det är svårt att leva som man lär. Vi människor är oerhört intelligenta varelser men vi gör misstag. Alla gör misstag. Och det är okej. Det är liksom en del i att vara människa.

När jag var som mest sjuk tänkte jag att jag aldrig mer skulle kunna arbeta igen. Att det istället skulle ge mig en bättre grund att stå på trodde jag aldrig. Men faktum är – mitt arbete med att komma igenom min utmattning 2000-2006 har gjort att jag fick kunskaper som jag haft stor nytta av i mitt yrkesliv som chef och ledare.

Nu när jag är sjuk igen så tänker jag att jag har något ytterligare att lära mig. Jag kommer att komma ur det här som en ännu klokare och starkare människa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s